En konstnär jag känner, för övrigt bosatt i Malmö, sa en gång så här i ett samtal om föreställande konst, respektive icke-föreställande konst: ”Det där landskapet där ute, och som jag ser, behöver jag inte måla, det finns ju redan.”
Det han skapade var fakta, sitt eget faktum. Men inte verifierbara fakta utanför målningen – och i målningens färger och linjer verifierbara i det ögonblick målningen betraktas, och endast som en tolkning.
Det som är fakta för honom i hans inre värld, de tankar och idéer han har, är hårdvaluta vad fakta beträffar. På samma sätt som schackdiagrammet är absolut eftersom det bevisligen existerar genom att det avbildas i tryck, oavsett vad som föregått dess historia, i det här fallet vad som egentligen hände innan – eller kommer att hända efteråt.
Både schackdiagrammet och min vän konstnärens målningar är artefakter, dvs ”konstprodukt av människohand format föremål/bild.”
När fiktion möter fakta. ”När fakta möter fiktion”.
Jag är fullt medveten om att schack är ett spel bestående av 64 rutor och 32 pjäser och som i ibland liknas vid idrott där konstaterbara fakta i form av vinst, förlust eller oavgjort är nödvändiga. Om en 100-meterslöpare springer på 10 blankt men påstår att han sprang på 9 blankt är det inte fråga om fiktion, utan en lätt genomskådad lögn.
I Grahns essä finns en nyckelmening som hela den övriga texten kretsar kring: ”… Sobras favorituttryck ”Wissenschaftlich aber schlecht” (vetenskapligt men dåligt) tror jag mig ha hört flera gånger från Jaceks mun, men nu långt senare är det svårt att skilja verklighet från fiktion” (min kursivering).
Ja det är svårt, som tur är, att skilja verklighet från fiktion. Citatet ”Wissenschaftig aber schlecht” är hämtat från en roman [Den tomma spelplatsen], och också när det gäller romanskrivande är samma frågor relevanta som när det handlar om att måla en tavla, eller i det här fallet att skapa ett diagram över något som aldrig hände men är en historia som berättas. Ett diagram som visuellt kan liknas vid en målning – om man vill.
Grahn skriver ”den excentriske Jacek Bednarski” – ett epitet som jag i det här fallet tror är med fakta överensstämmande därför att det är min erfarenhet av den person som så småningom kom att bli en vän. Hans excentricitet var av det slaget att det gav något till andra människor.
Ibland.
Jag minns långa nattliga samtal – även om det kunde utvecklas till tröttsamma monologer som varade fram till gryningen när han väl kommit igång och efter ett tag fått upp (den intellektuella) farten – om filosofi, olika livshållningar, politik och historia DET POLSKA FOLKETS HISTORISKA LIDANDE etc. etc
(Kort sammanfattning: detta har hänt)
”..:Bednarski och jag deltog relativt ofta i samma turneringar lite varstans där det bjöds tillräckligt bra villkor. En gång reste vi från en turnering i Manchester efter att jag med stor möda lyckats väcka en kraftigt bakfull polsk stormästare och mer eller mindre släpa honom ända fram till järnvägsstationen för att resa vidare till ännu en turnering, den gången i London (”Christos, ingen levande människa borde överhuvudtaget dricka alkohol!”)
Mot slutet av turneringen i London begav jag mig till ännu en järnvägsstation för att lösa biljett till Tyskland och ringa ett telefonsamtal till min tyska klubb. Jag var stressad minns jag – det var någon timme innan ronden skulle börja – och glömmer min plånbok på hyllan inne i telefonhytten (det var på den tiden sådana fortfarande fanns). Efter någon minut upptäcker jag mitt slarv, rusar tillbaka till telefonkiosken för att till min bedrövelse finna att hylla är tom så när som på en gulnad telefonkatalog. Någon hade alltså på den korta tiden hunnit lägga beslag på plånboken. Jag lyckades övertala en godhjärtad taxichaufför att köra mig till Londons beskickning, jag får pengar så att jag klarar uppehållet de närmaste dagarna, kastar mig in i en taxi till spellokalen. Väl där, cirka 40 minuter försenad, ser jag att min motståndare är – Bednarski(!) djupt försjunken i tankar och inbäddad i ett moln av cigarettrök. Han har ännu inte utfört sitt öppningsdrag och högst sannolikt kommer han som så många gånger förr att hamna i våldsam tidsnöd mot slutet av partiet. Jag har tur som får möte min vän Bednarski i just den här ronden. Trots min försening är det nu jag som har tiden på min sida.
Inför varje partis början försjönk han i tankar – vad han egentligen tänkte på vet han bara själv – och kunde fundera upp mot 30 minuter, ibland mer, innan han utförde sitt första drag som ville han uppfinna schackspelet (inte hjulet) på nytt och spela den variant som aldrig någonsin spelats tidigare. Jag hade många år tidigare frågat honom varför i hela fridens namn detta slöseri med…”
Detta är en berättelse, en anekdot från en turnering i London på 70-talet. Det är fakta så som jag minns det. Att jag skriver med den nu beror på ”när fakta möter fiktion”. Om den här historien hade varit påhittad rakt av hade den varit lika sann i den mening att en subjektiv gestaltning av två människor vid ett schackbräde vid ett givet tillfälle i en annan tid återges i skrift. En objektiv sanning. Om den har ägt rum i verkligheten – eller i ”verkligheten” – saknar betydelse för den som läser texten. Man skapar sin historia, sina minnen, medan man egentligen berättar den eller skriver ned den. Eller bara, medans det man tror sig minnas (sa han verkligen DET POLSKA FOLKETS HISTORISKA LIDANDE, han talade ofta om Polen, det är sant, men uttryckte han det verkligen på just det här sättet?
Detta är en berättelse, en anekdot från en turnering i London på 70-talet. Det är fakta så som jag minns det. Att jag skriver ned den nu beror på ”när fakta möter fiktion”. Om den här historien hade varit påhittad rakt av hade den varit lika sann i den mening att en subjektiv gestaltning av två människor vid ett schackbräde vid ett givet tillfälle i en annan tid. En objektiv sanning. Om den har ägt rum i verkligheten – eller i ”verkligheten” – saknar betydelse för den som läser texten. Man skapar sin historia, sina minnen, medan man muntligen berättar den eller skriver ned den. Eller bara minst det man tror sig minnas (sa han verkligen DET POLSKA FOLKETS HISTORISKA LIDANDE, han talade ofta om Polen, det är sant, men uttryckte han det verkligen på just det här sättet?
Minnet är en form av glömska – här kommer vi in på ytterligare en aspekt av ”när fakta möter fiktion” – allt det vi inte minns är en väsentlig del av det som i en bestämd mening strukturerar minnet.
”Jag har haft Alzheimers så länge jag kan minnas”.
Varje litterär text som saluförs som en ”självbiografi” bör heta ”En självbiografisk roman”.
Minnet är selektivt och förhandlingsbart, man förskönar lite där och tar bort lite här för att få sin beskärda del av bekräftelse.
Den författare som mer än någon annan har fördjupat sig i, och gestaltat, vad Minnet och Tiden kan vara och är, är Marcel Proust i de 7 band som utgör ”På spaning efter den tid som flytt”.
Om jag inte minns fel är det i första delen/boken ”Swanns värld” följande centrala citat står att finna: ”Söka? Det räcker inte: skapa.”
”Cathy hade fått min indiska kaftan och dessutom hade jag lovat henne att ställa upp och plocka undan efter lunchgästerna i matsalen på hennes pensionat… Det var sommaren 1969…”
”När fakta möter fiktion” börjar alltså med ett minne från 1969. Det är ett effektivt och beprövat retoriskt/stilistiskt grepp att direkt i inledningen fånga läsarens uppmärksamhet, förankra en händelse och en berättelse i en konkret situation. På så sätt blir den som skriver friare att längre fram i texten komma in på mer abstrakta resonemang, vilket är fallet med Grahns essä med periferin 26…De6!! (begreppet kommer ursprungligen från det antika grekiska dramat, den nyckelscen, ofta före sista akten – här kommer den i den första akten – då det sker en plötslig omkastning, en vändpunkt i dramat.)
Sven Fagerbergs fascination för spelet schack kommer till uttryck på olika sätt genom hela hans författarskap, redan i romandebuten med ”Höknatt” är det märkbart. Tydligast visar det sig i de två böcker Grahn tar upp, essäsamlingen ”Bronshästarna” och romanen ”Svärdfäktarna”.
Det finns också en annan anledning som gör det fruktbart att nämna Fagerberg i ett resonemang om fakta, fiktion och schack; han är mycket noga med att kontrollera fakta i allt han skriver (om det har något att göra med att innan han började skriva på heltid var verksam som ingenjör på Electrolux låter jag vara osagt, men förmodligen är det en alltför psykologiserande tolkning.)
Med fiktionen är det däremot sämre ställt, hans romankaraktärer är allt för ofta bärare av en idé som författaren illustrerar snarare än gestaltar – just det, lite grand som pjäser på ett schackbräde.
Lars Gustavsson – en annan av Grahns karaktärer i essän – är Fagerbergs motsats såväl när det gäller fakta som fiktion, han har ett något frivolt förhållande till fakta, och ”sanningen”, mera Herr Gustavsson själv (en titel på en av hans böcker f.ö.) och tycks helt enkelt inte vara särskilt intresserad av detta. Det gör han rätt i! Konst är en sensuell upplevelse, fakta ska inte kontrolleras alltför noga, det hämmar bara fantasin. Fakta får vackert vänta utanför dörren tills det passar att komma in (i handlingen). Men visst, citatet från ”Bernard Foys tredje rockad” gör att en någorlunda schackkunnig förfasas och tar sig för pannan. Det är nu inte bara i den boken Gustavsson slarvar med fakta, konstigheter dyker upp lite här och var också i andra sammanhang.
När det kommer till fiktionen – illusionsnumren – är han en mästare av en annan dignitet än Fagerberg. Lars Gustavssons romangestalter lever, andas och älskar och är inte i första hans illustrationer till en på förhand uttänkt idé. Men bäst är han som lyriker, vilket han också själv hävdade. (Man ska aldrig lita för mycket på vad en författare säger om sitt verk – helst bör han tiga – utan gå till texten, i det absoluta ögonblick du av en händelse läser den.)
Jag avslutar med ett citat av Sven Fagerberg som också finns med i Lars Grahns essä:
“Parallellerna mellan schackspelet och livet är smärtsamt påtagliga. De intressantaste möjligheterna blir sällan verklighet.”
Trösten i detta faktum finns i livet självt – utan preventivmedel.
