Recension av The queen’s gambit – en saga om schack med symboliska undertoner

Publicerad 31 oktober, 2020 av Susanna Berg Laachiri

Serien om Beth Harmon som spelas av Anya Taylor-Joy som vi ser på bilden har fått höga och uppskattande tittarsiffror på Netflix. Serien har blivit en riktig tittarsuccé. Foto Netflix.

Netflix har i dagarna lanserat sin nya serie vid namn The queen’s gambit. Det är något så ovanligt som att schack är huvudtemat och regissören Scott Frank, själv schackspelare, har inspirerats av författaren Walter Tevis roman som kom ut 1983.

Walter Tevis gick bort 1984 vid 56 års ålder. Han var känd för sina noveller och skrev dessutom sex romaner. Förutom denna serie har tre av romanerna blivit film.

Alla filmerna har samma tema från hans böcker, ett tema vi även kommer att känna igen i serien på Netflix. Det är skildringen av att vara ”the underdog” – det vill säga att ta sig fram trots svåra förhållanden med en inre drivkraft i sitt sökande.

Serien både är och startar mycket dramatiskt. Vi kommer in som publik i första scenen där en anställd på ett hotell ihärdigt knackar på en dörr. Där får vi se den unga kvinnan, Beth Harmon, som hon heter i serien ligga helt utslagen i badkaret efter en natts festande. Hon inser att hon måste ta sig upp, då en sista och en viktig rond i en schackturnering väntar. Vi får se en kort sekvens hur hon hastar iväg efter att ha slängt på sig kläderna. Vi hinner också se hur kommer för sent och landar framför brädet mittemot sin motståndare med ett uppjagat uttryck i ansiktet…

Sedan flyttas scenariot och vi åker tillbaka i tiden och får ta del av Beth som nioåring. En liten flicka med ett vilset uttryck i ansiktet och som just har förlorat sin mamma genom en våldsam bilolycka. Föräldralös och på ett barnhem där man för vana att dämpa barnen med lugnande tabletter.

När Beth ska göra rent tavelsuddarna i barnhemmets källare får hon se vaktmästaren som sitter vid ett bord och går igenom en ställning på schackbrädet. Hon fascineras av spelet och vill lära sig. Först vägrar vaktmästaren med bestämda ord: ”Flickor spelar inte schack.” Sedan ger han med sig och inser snabbt att Beth har mer än en naturlig begåvning för schack. Hon är helt enkelt en stor talang. Han kontaktar därför en representant för den lokala schackklubben och det ordnas att Beth får komma och ge en simultan.

Det blir en simultanföreställning där hon vinner alla partierna. Det är en rolig scen när lilla Beth efteråt berättar för vaktmästaren att hon var förvånad hur dåligt alla spelade. Med munnen full av choklad som hon fått som belöning beskriver hon sina partier.

”Det var hängande bönder överallt samt alla pjäser stod som de bara väntade på att bli gafflade.. ”

Historien fortsätter med att Beth blir adopterad som tonåring av ett barnlöst par som vill ha en äldre flicka. Dock lever de i ett olyckligt äktenskap och Beth fick inte det familjeliv hon hoppades på, men schacket blir hennes tillflykt. Dessvärre utvecklar hon ett starkt beroende av alkohol och tabletter, plågad av sina minnen från barndomen.

Den första vinsten för Beth blir mästerskapet i Kentucky. Hela den turneringen är mästerligt filmad och här skildras också hur det är att vara kvinnlig spelare i en mansdominerad värld.

Ingen hälsar på henne när hon kommer in i turneringslokalen.

Beth och den andra kvinnliga spelaren som är med sitter längt bort vid kaffeautomaten och Beth sin vana trogen opponerar sig livligt. ” Är det alltid så här för flickorna som spelar?” Den andra flickan nickar och säger samtidigt, att om man vinner så flyttas man upp.

Beth gjorde det med besked då hon vann varje parti och blev omskriven i de lokala pressen. Nu börjar hennes resa mot att nå den absoluta toppen inom schack.

Det är fascinerande och fängslande scener vi får ta del av. Regissören har själv nämnt i en intervju att dessa schackscener vid brädet var viktiga för honom. Det var viktigt att det skulle bli rätt drag och korrekta ställningar. För att ordna detta har bland annat Garry Kasparov varit anlitad som rådgivare under inspelningarna.

Ställningarna är hämtade från riktiga partier. Sällan har man sett så dramatiska schackpartier fångas på film. Tystnaden i lokalen är total och det enda som hörs är ljudet när en pjäs flyttas. Det görs med en sådan intensitet att det kan liknas vid ett pistolskott.

Vi behöver inte se dragen utan vi vet när vi ser spelarnas kroppsspråk vad som händer vid brädet. Blicken i Beths ögon säger också allt. Borta är det förskrämda barnhemsbarnet utan nu ser vi en ung kvinna, modernt klädd, med ett starkt självförtroende på ytan. I några starka scener i serien får vi ta del blicken i Beths ögon när hon inser att hon ska förlora ett parti. Då minns man också vaktmästarens ord till barnet Beth när hon vägrar att ge upp i en förlorad ställning. ”Du måste lära dig att ge upp, och du har en smärta inom dig som du måste bli av med.”

Serien är en vacker saga om komma någonstans i livet trots svåra förhållanden och också om längtan att bli sedd och bekräftad.

Anya Taylor -Joy gör en lysande rolltolkning. Hon är helt enkelt magnifik i sina rörelser och sitt sätt att utföra dragen på schackbrädet. Hon berättar i en intervju att hon lärde sig alla drag utantill innan scenerna togs, och det var som en dans med fingrarna för henne. Samtidigt ville hon lära sig vad dragen innebar för att helt kunna spela ut sin roll och hon är som sagt helt enastående.

Man kan säga seriens centrala delar är schack, plus en feministisk del då det handlar mycket om hur man blir sedd som kvinna, samt att bekämpa sina inre demoner. Även om att hamna i ett missbruk av alkohol och lugnande tabletter.

Finns många exempel på det feministiska perspektivet från serien. Ett sådant är till exempel när Beth blir intervjuad om sina schackliga framgångar och blir förvånad när hon läser efteråt att inget står om hur hon tränar eller hur hon börjar spela schack. Det som står mest om är att hon är kvinna och om hennes utseende.

Missbruket är en annan del, och som slår hårt, och är plågsamt. Öppningsscenen från Paris är från ett återfall efter en nykter period inför en viktig schackturnering. Det som bara skulle bli en enda drink med en väninna blev åtskilliga fler.

Många har frågat sig om serien bygger på en sann historia. Det gör den inte enligt en bekräftelse från författaren. Det är en fiktiv berättelse men däremot var Walter Tevis själv schackspelare och fascinerad av spelet.

En rolig detalj i serien är att Beth får en schackbok av vaktmästaren på barnhemmet. ”Den ska du träna ur så kommer du att förstå schack”, är hans uppmaning. Boken hette Modern Chess Openings och just samma bok är den som författaren själv tränade från och ökade rejält i sin spelstyrka.

I serien försvinner boken när Beth ska flytta från barnhemmet. Hon blir helt förtvivlad och den boken är det första hon köper för sin första prispengar genom schack. Det visar sig senare att den stals av hennes vän på barnhemmet som blev avundsjuk på henne. Några år senare träffas de igen och hon får tillbaka boken. En fin symbolik på vänskap och försoning.

Det här är en fantastisk serie som rymmer många komponenter. Välgjord, fängslande och utmärkta skådespelare. Ingen slump att den ligger etta på tittartoppen hos Netflix!

Regissören säger själv i en intervju att när han fick idén trodde han aldrig att Netflix skulle nappa på ett manus där en flicka lär sig att spela schack och slår världen med häpnad. De tvekade dock aldrig – utan accepterade direkt.

Regissören nämnde också i samma intervju att han hade som mål att förmedla den schackliga dramatiken, till både de som kan spela schack, och de som inte förstår schack. Det råder inget tvivel om att han har lyckats helt!

Allt du behöver veta om serien "The queen's gambit" SMarta schacktricks för dig Hitta en schackklubb nära dig