I Magnus (Kagge förlag, 2015) låter journalisten Aage Sivertsen läsaren följa Magnus från att han började spela schack fram till att han försvarande världsmästartiteln i Chennai. Ett stort fokus ligger på nyckelpersonerna runt världsmästaren: pappa Henrik, tränare Simen Agdestein och manager Espen Agdestein. Samarbetet med Garry Kasparov är ett annat huvudtema.
2010 arrangerade Aage Sivertsen Arctic Securities Chess Festival. Magnus Carlsen, Viswanathan Anand, Judit Polgar och Jon Ludvig Hammer spelade snabbschack under tre dagar på en biosalong i Kristiansund. Att undertecknad flyttade dit var i huvudsak Aage Sivertsens förtjänst, och det diskvalificerar mig från att ge ett objektivt uttalande om boken. Men jag noterar att han har använt de egenskaper som han hade nytta av under de år han ledde Kristiansund Sjakklubb. Han räds inte för att säga vad han tycker och är bra på att berätta historier.
Efter turneringen åkte Sivertsen till Svalbard på semester med Viswanathan Anand. Anand sa att det var bra med en resekamrat om de blev anfallna av en isbjörn, då kom den snabbaste undan.
Under åren därefter har Sivertsen lärt känna fler av Magnus kollegor i världseliten. I arbetet med boken har han rest till turneringar runt om i världen och pratat med både motståndare och arrangörer. Han har fått folk att säga saker som de kanske ångrar, men låter inte någon ta tillbaka sina ord.
Det kan bli för mycket av det goda. Ett dåligt drag ska kanske ibland få vara just ett dåligt drag, och behöver inte förklaras psykologiskt eller genom en historia. Men historierna är också bokens styrka, och att Sivertsen många gånger kommer in på sidospår som inte egentligen handlar om Magnus Carlsen stör inte, då det är både intressant och underhållande. Som berättelsen om de föräldrar som försökte den uppväxt som Lászlo Polgar gav sina döttrar.
Se även Sjakkfantomets recension.
Vi gör Sverige smartare
