Henrik Malm Lindberg, som bland annat är engagerad i Schackets Kulturhistoriska Sällskap, bjuder här på en historisk reflektion kring världsschackförbundet FIDE.
Den 25 juli är det exakt 80 år sedan en historisk händelse av stor betydelse ägde rum: FIDE, Världsschackförbundet, återupptog sin verksamhet efter krigsåren. På kongressen i schweiziska Winterthur i juli 1946 samlades representanter från sju europeiska länder samt en spansk konsul. Där och då återupprättades förbundets arbete, och de regelbundna kongresserna kunde börja hållas igen.
Efter Olympiaden och FIDE‑kongressen i Buenos Aires 1939 hade förbundet i praktiken upphört att fungera. Dessutom uppstod en unik och besvärande situation: FIDE hade två konkurrerande presidenter — holländaren Alexander Rueb och argentinaren Augusto De Muro. Rueb vägrade acceptera beslutet i Buenos Aires och kallade det rentav en ”coup d’état” och var mäkta upprörd. Under kriget hölls inga kongresser eller tävlingar under FIDEs paraply, och organisationen låg i realiteten vilande.
Kort efter krigsslutet, vid juletid 1945, kallade Rueb schackvärlden att återuppta verksamheten och utbytet länderna emellan. Han kallade sig själv för ordförande 1924-1940, men nämnde inget om argentinaren de Muro eller konflikten dem emellan. Det var som om Buenos Aires-kongressen aldrig hade ägt rum.
Schweiziska Schackförbundet kom att stå värd för den första FIDE-kongressen efter kriget och den hölls i industristaden Winterthur, strax utanför Zürich, den 25–27 juli 1946. Representanter från 44 medlemsländer, inklusive Sverige, bjöds in till den 17:e FIDE-kongressen. Men ekonomiska svårigheter, resebegränsningar och efterkrigstidens allmänna oreda gjorde att endast ett fåtal europeiska delegater infann sig, förutom Rueb själv och kassören för FIDE. Ingen från vare sig Nord- eller Sydamerika deltog. Kongressens huvuduppgift var att återupprätta FIDE och att lösa frågan om världsmästerskapet efter Aljechins oväntade död.
Sovjetunionen bjöds uttryckligen in, men uteblev. Delegaterna mottog dock ett telegram från Moskva, vilket tolkades optimistiskt som ett tecken på att Sovjet avsåg att ansluta sig till FIDE. Och mycket riktigt: Sovjet var på väg tillbaka in i den internationella schackgemenskapen, vilket visades genom landskamperna mot USA 1945 och Storbritannien 1946. I Sveriges fall ville förbundsledningen efter viss tvekan helst delta. Men eftersom det rådde viss förvirring i förbundet under förbundssekreterarens Eric Carléns sjukdom, missade man att svara Rueb och när det uppdagades var det för sent och Sverige avstod därmed.
Vad bestämdes då i Winterthur. För det första togs ett avgörande steg mot att FIDE skulle överta ansvaret för VM-titeln och kvalificeringssystemet, efter att den regerande världsmästaren Aljechin oväntat avlidit på ett hotellrum i portugisiska Estoril. Rueb presenterade också omfattande planer på att dela in schackvärlden i zoner, var och en med en egen president, som skulle fungera som regionala enheter under FIDE och vara del i VM-kvalifikationen. Hans idéer kom också att förverkligas, men främst tack vare och under efterträdaren Folke Rogards ledarskap. Slutligen bör det påpekas att alla beslut i Winterthur förklarades i protokollet vara endast ”rekommendationer”, på grund av det låga antalet deltagande förbund. När Världsschackförbundet samlades igen i Haag 1947 deltog åtskilliga länder som avstått Winterthur, däribland Sovjetunionen. Grunden var lagd och FIDE kunde nu börja ta form på allvar.
Idag, 80 år efter att Världsschackförbundet återupptog sin verksamhet, stormar det om förbundet. Den ryska FIDE-presidenten, Arkady Dvorkovich, har placerats på EUs sanktionslista och har därför tillfälligt avgått från sin position och lämnat över till den 15:e världsmästaren, Viswanathan Anand. Många schacksidor och profiler har önskat honom lycka till – och det lär han behöva.
Åttioårsdagen av FIDEs återfödelse i Winterthur
Idag den 25 juli är det exakt 80 år sedan en historisk händelse av stor betydelse ägde rum: FIDE, Världsschackförbundet, återupptog sin verksamhet efter krigsåren. På kongressen i schweiziska Winterthur i juli 1946 samlades representanter från sju europeiska länder samt en spansk konsul. Där och då återupprättades förbundets arbete, och de regelbundna kongresserna kunde börja hållas igen.
Efter Olympiaden och FIDE‑kongressen i Buenos Aires 1939 hade förbundet i praktiken upphört att fungera. Dessutom uppstod en unik och besvärande situation: FIDE hade två konkurrerande presidenter — holländaren Alexander Rueb och argentinaren Augusto De Muro. Rueb vägrade acceptera beslutet i Buenos Aires och kallade det rentav en ”coup d’état” och var mäkta upprörd. Under kriget hölls inga kongresser eller tävlingar under FIDEs paraply, och organisationen låg i realiteten vilande.
Kort efter krigsslutet, vid juletid 1945, kallade Rueb schackvärlden att återuppta verksamheten och utbytet länderna emellan. Han kallade sig själv för ordförande 1924-1940, men nämnde inget om argentinaren de Muro eller konflikten dem emellan. Det var som om Buenos Aires-kongressen aldrig hade ägt rum.
Schweiziska Schackförbundet kom att stå värd för den första FIDE-kongressen efter kriget och den hölls i industristaden Winterthur, strax utanför Zürich, den 25–27 juli 1946. Representanter från 44 medlemsländer, inklusive Sverige, bjöds in till den 17:e FIDE-kongressen. Men ekonomiska svårigheter, resebegränsningar och efterkrigstidens allmänna oreda gjorde att endast ett fåtal europeiska delegater infann sig, förutom Rueb själv och kassören för FIDE. Ingen från vare sig Nord- eller Sydamerika deltog. Kongressens huvuduppgift var att återupprätta FIDE och att lösa frågan om världsmästerskapet efter Aljechins oväntade död.
Sovjetunionen bjöds uttryckligen in, men uteblev. Delegaterna mottog dock ett telegram från Moskva, vilket tolkades optimistiskt som ett tecken på att Sovjet avsåg att ansluta sig till FIDE. Och mycket riktigt: Sovjet var på väg tillbaka in i den internationella schackgemenskapen, vilket visades genom landskamperna mot USA 1945 och Storbritannien 1946. I Sveriges fall ville förbundsledningen efter viss tvekan helst delta. Men eftersom det rådde viss förvirring i förbundet under förbundssekreterarens Eric Carléns sjukdom, missade man att svara Rueb och när det uppdagades var det för sent och Sverige avstod därmed.
Vad bestämdes då i Winterthur. För det första togs ett avgörande steg mot att FIDE skulle överta ansvaret för VM-titeln och kvalificeringssystemet, efter att den regerande världsmästaren Aljechin oväntat avlidit på ett hotellrum i portugisiska Estoril. Rueb presenterade också omfattande planer på att dela in schackvärlden i zoner, var och en med en egen president, som skulle fungera som regionala enheter under FIDE och vara del i VM-kvalifikationen. Hans idéer kom också att förverkligas, men främst tack vare och under efterträdaren Folke Rogards ledarskap. Slutligen bör det påpekas att alla beslut i Winterthur förklarades i protokollet vara endast ”rekommendationer”, på grund av det låga antalet deltagande förbund. När Världsschackförbundet samlades igen i Haag 1947 deltog åtskilliga länder som avstått Winterthur, däribland Sovjetunionen. Grunden var lagd och FIDE kunde nu börja ta form på allvar.
Idag, 80 år efter att Världsschackförbundet återupptog sin verksamhet, stormar det om förbundet. Den ryska FIDE-presidenten, Arkady Dvorkovich, har placerats på EUs sanktionslista och har därför tillfälligt avgått från sin position och lämnat över till den 15:e världsmästaren, Viswanathan Anand.
Många schacksidor och profiler har önskat honom lycka till – och det lär han behöva.
