Så har vi alltså nått fram till den traditionsenliga men likväl mycket märkliga fridagen inför sista ronden och man kan ta sig tid att spekulera lite. Det som framförallt noteras i denna olympiaden, liksom de flesta föregående, är hur stor skillnad det är på schack som individuell sport och som lagspel. Det finns de som hävdar att lagschack egentligen bara är de individuella prestationerna sammantaget, men det är helt enkelt felaktigt. Lagschack är en helt annan disciplin, där man vinner och förlorar just som lag.
För vår del har vi dessvärre inte haft så många matcher där detta spelat så stor roll. Ett par väldigt lätta vinster mot svaga lag, samt ett par allt för svåra matcher, där vi bara försöker spela bra. En match som däremot väldigt tydligt visar vad jag menar är 4:e rondens möte mot Island. På pappret var det en förhållandevis jämn match förutom 3:e bordet, där vi var klara rankingfavoriter och hade vit. Ganska snabbt blev det klart att vi också fick en väldigt bra ställning på 3:e, varför Hans tillät sig en dragupprepning mot Olafsson och jag själv bytte ner i ett slutspel som inte gick att förlora. Evgenij höll stabilt på andra, och trots goda vinstchanser valde han att säkra remin. En mycket rutinerad laginsats!
Sverige – Albanien, 4-0. Bild: Björn Andersson
En annan del av lagschack ser vi i Norges förstalag. Där är det tydligt att Carlsen har mycket svårt att förhålla sig till just lagspelet. Han vet att det primärt är han som måste avgöra, och tar därför oerhörda risker (som i partiet igår). Ett sånt parti hade han aldrig förlorat i en individuell tävling. Svårt för Carlsen, men samtidigt finns det andra lag (exempelvis Armenien, Polen, Georgien) med en superstormästare som tydligt höjer resten av laget. I de fallen är det snarare så att den starka spelaren inger hopp och förtroende i resten av laget, och naturligtvis även specifika förberedelser. Balansen däremellan verkar vara något som tar tid att bygga upp.
Hur går det då i tävlingen? När man spelar har man ingen tid att kolla hur det går för andra än sitt eget lag, men så här på fridagen har jag tagit en titt på turneringstabellen. Jag noterar att Kina leder, med ett för OS-vinnare väldigt typiskt lag. På första två borden har de två oerhört solida och väldigt välförberedda spelare (minns exempelvis att Wang Yue var obesegrad 85 partier i sträck i toppturneringar 2008). Dessa spelares främsta uppgift är att neutralisera, snarare att avgöra matcher. På bord 3 har de sedan den spelare som visar sig vara i storform – regerande juniorvärldsmästaren Yu Yangyi. Med en prestation på +2900 har han avgjort de flesta matcher. Fjärdebordet delas sedan av Ni Hua och Wei Yi, två solida spelare som ännu inte förlorat något parti.
Ungern ligger tvåa och har en liknande uppsättning. De har stensolide Leko på bord ett, men istället för bord 3 så sitter poängmaskinen på bord 2- Csaba Balogh har med sina +5 avgjort de flesta matcher. Längre ner sitter spelare som också vunnit en hel del, men framförallt förlorat nästan ingenting.
Och då är vi tillbaka igen till det här med just lagschack. Man kan tydligt se hur dessa topplag resonerar som vi gjorde mot Island – de har en spelare som tack vare sin fantastiska form är storfavorit på sitt bord, och då försöker man hålla resten solitt och undvika risker så gott det går. Det blir spännande att följa morgondagen.
