Det var ett decennium sedan Nordiska Mästerskapen spelades i en sluten tiomannagrupp. De finska arrangörerna tog sig an uppgiften på stort allvar. Med två domare, två kommentatorer, en turneringsansvarig, en marknadsföringsanvarig och en chaufför var antalet funktionärer inte långt från antalet spelare. Veteranturneringarna samlade endast 13 deltagare.
Kanske berodde det på att NM spelades på ett övergivet vintersportkomplex, en knapp timmes bilfärd norr om Tammerfors. Vid invigningsmiddagen upplyste man om att hotellköket kanske skulle hinna stänga innan ronden var slut, och att det var 13 km till närmaste butik.
Men det var vackert, med höstklädda björkar och sjöar i alla riktningar. Och efter några dagar upptäckte vi att vi var på en ö. Flera spelare gick eller sprang vilse i skogarna.
All heder åt arrangören, som nu krattat manegen inför jubileums-NM i Växjö i juni, med två World Cup-platser i potten.
Erik Blomqvist ledde med en poäng inför sista ronden, men nöjde sig trots det inte med en fredlig remi som skulle ha säkrat både guldmedaljen och prispengarna. Han spelade på som vanligt, var nära att vinna och visade en hedervärd fighting-spirit.
Själv läste jag på en blogg att jag spelade lugnt och försiktigt. Det visste jag inte, men det kanske kom naturligt som en av turneringens åldermän. Även i sista ronden mot Jon Ludvig Hammer försökte jag undvika komplikationer, men till sist fick jag så ont om luft att jag var tvungen att försöka bryta mig loss. Och då blev det mycket taktik.
Som ett PS sägs Finland vara ett land där man lyckats sänka befolkningens saltintag genom centrala direktiv. Men det märktes inte, och morgongröten fick nästan sköljas ner med juice … Men det sägs också att det tar två veckor att vänja kroppen vid en ny salthalt, så vi klarar oss.
