VM-matchen mellan Magnus Carlsen och Sergey Karjakin spelas på klassisk schackmark. New York är inte enbart USA:s största och världens kanske mest kända stad, det stora äpplet som staden gärna kallas i USA har ofta stått värd för kampen om en ädlaste av alla schacktitlar samt några av historiens mest kända turneringar.
Sedan man officiellt började tävla om världsmästerskapet i schack år 1886 har sju VM-matcher helt eller delvis ägt rum i den amerikanska metropolen. Däribland den första mellan Wilhelm Steinitz och Johannes Zukortort. Den matchen spelades i New York, St. Louis och New Orleans och det var som bekant Steinitz som vann matchen, ganska säkert kan tilläggas. Han försvarade sedan sin titel i New York mot Isidor Gunsberg år 1891. Tre år senare gick Steinitz sedan på pumpen i en match mot Emanuel Lasker, i en match som spelades i New York, Philadelphia och i Montreal i Kanada.
USA:s största stad har ofta delat på värdskapet för VM-matcherna, ibland med andra amerikanska städer, men ibland även med städer i andra länder som då Montreal och 1990 när man delade värdskapet i den sista matchen mellan Garry Kasparov och Anatoly Karpov, med franska Lyon. Fyra av de sju matcher som New York stått värd för har delats mellan olika städer och följaktligen har tre enbart spelats i New York. Notera att inte alla dessa har varit sanktionerade av Fide då matchen mellan Kasparov och Vishwanathan Anand 1995 spelades i staden som aldrig sover. Det var för övrigt den sista VM-matchen som Kasparov vann, 12½-7½ blev slutresultatet. Egentligen var det dock ingen VM-match, även om det sannolikt var världens vid den tidpunkten starkaste spelare som möttes.
Superturneringarna 1924 och 1927
Hursomhelst, utöver att stå värd till sex till sju VM-matcher har två av historiens starkaste turneringar arrangerats i New York. År 1924 dök hela världseliten, med världsmästaren Jose Raoul Capablanca, ex-världsmästaren Emanuel Lasker och blivande världsmästaren Alexander Aljekin i spetsen, upp i New York och spelade en turnering som huvudsakligen blivit känd för två saker. Dels Emanuel Laskers mycket imponerande prestation som fortfarande betraktas som en av de bästa i schackhistorien, dels det faktum att när Richard Réti den 21 mars 1924 slog Capablanca så var det kubanens första förlustparti på mer än åtta år. Turneringen samlade elva spelare, utöver de som nämnts ovan även Frank Marshall, Efim Bogoljubov och Savielly Tartakower, som spelade dubbelrondigt.
Tre år senare var det dags igen. Då samlades sex spelare, inklusive Capablanca och Aljekin, i det lyxiga hotellet Manhattan Square och spelade fyrdubbel rond. Vinnare i stor stil blev Capablanca och det var hans sista stora triumf som världsmästare, då han några månader senare fick se sig besegrad av Aljekin i Buenos Aires. Aljekin blev tvåa och trea kom en av schackhistoriens stora, Aron Nimzowitch som då hade blivit en dansk medborgare. De två turneringarna som nämnts ovan är att jämföra med dagens superturneringar.
Här lärde Fischer sig schack
New York har aldrig varit värd för ett OS i schack men däremot har staden varit hem till några av historiens starkaste spelare. Capablanca bodde där från tid till annan, och avled där år 1942, och Frank Marshall var född i New York och bodde där stora delar av sitt liv. Han bildade år 1915 Marshall Chess Club som måste anses ha ett av historiens mest imponerande medlemsregister eller vad sägs om Bobby Fischer, Fabiano Caruana, Hikaru Nakamura, Reuben Fine, Larry Evans, Stanley Kubrick och Marcel Duchamp bland många fler. De två sist nämnda är så klart mer kända för annan konst en den på de 64 rutorna.
Bobby Fischer, ja. Den egensinniga schacklegenden som många håller som historiens mest briljanta spelare flyttade till New York när han var sex år gammal och det var där han fick sin schackliga uppfostran, Manhattan Chess Club.
Ett av historiens mest kända partier
Avslutningsvis, många fantastiska schackpartier har spelats i New York genom årens lopp. Schack har en fast plats i staden New Yorks hjärta, det räcker att gå till en av stadens otaliga parker för att förstå det. Överallt finns det folk som spelar schack och inte sällan om pengar, och ofta är det oslipade diamanter till schackspelare, fattiga människor med en fantastisk om än oslipad talang för spelet.
Ett av de mest kända partierna spelade José Raoul Capablanca och Frank Marshall år 1918. Ett parti gått till historien för den fantastiska teorinyhet som Marshall utvecklade för att försöka slå den på den tiden oslagbara kubanen. Capablanca höll sitt lugn och kunde försvara sig mot det massiva tryck amerikanen utsatte honom men Marshall-angreppet har sedan dess blivit ett fruktat vapen hos dem som kan hantera det.
