Siggeschacket spelades i Eslöv den gångna helgen. Ulf Billqvist rapporterar:
Den 12:e april spelades Siggeschacket i Eslöv – en minnesturnering för Sigvard Olsson
(1950-2015), som under många år var ordförande för Eslövs schackklubb och även
engagerad i Sveriges schackförbund. Sigvard Olsson var en eldsjäl i ordets rätta bemärkelse
och var mycket omtyckt av alla som kände honom.
Siggeschacket spelas varje år sedan starten 2019. Det som är lite ovanligt är att även
oregistrerade spelare är välkomna, dvs föräldrar eller nybörjare eller vem som helst.
Tävlingen tillämpar ett finurligt lottningssystem med pseudopoäng för starkare spelare som
innebär att deltagarna mestadels får möta motståndare som har ungefär samma spelstyrka,
vilket gör tävlingen mer givande för alla deltagare. Det är ju roligare för exempelvis en
förälder som aldrig spelat i en schackturnering att få möta en annan förälder, än att förlora i
fyra drag mot en rutinerad tävlingsspelare, och sedan vänta 40 minuter på nästa rond.
Årets tävling lockade 28 spelare, mestadels barn- och ungdomar, men även en del föräldrar
och flera klubbspelare. Tävlingen vanns av Alexander Aindow med veteranen Kjell
Lindström som god tvåa. Notabla insatser gjorde även Abdulaziz Alsaadi (bästa minior),
Alexis Ekbladh (bästa dam) och Karl Rüter (bästa förälder).
Bland lite oväntade deltagare märktes i synnerhet Pär-Jonas Jönsson, som gjorde comeb
i schacksammanhang efter 25 års frånvaro från det rutiga brädet. Pär-Jonas har nyligen
flyttat tillbaka till Eslöv och ville vara med i Siggeschacket delvis som en hyllning till
Sigge, som var den som lärde Pär-Jonas att spela schack.
– Sigge var en väldigt bra människa, som lade ner hela sin själ i schackklubben och alla dem
som han hade hand om. Han var rättvis i sitt sätt. Han la ner väldig mycket som kostade
pengar som han bekostade själv. Han ställde upp och skjutsade folk till tävlingar till höger
och vänster. Jag var ute vid Östra Strö hos min farmor i slutet på 70-talet och då ringde han
dit och frågade om jag ville spela i en schackturnering. Och då körde han dit och hämtade
mig. Jag hade ingen aning om var någonstans vi var och spelade. Och sedan körde han
tillbaks och lämnade mig. Det var Sigge det.
Pär-Jonas inledde Siggeschacket med två vinster, men mattades sedan något. Delvis på
grund av ovana vid de digitala klockorna, enligt honom själv.
– I början visste inte mina motståndare vem jag var. Vem är denna och hur ska den spela?
Sen gjorde jag väldigt märkliga drag, som mina motståndare kanske tyckte var jättebra, för
de överskattade min förmåga. Sen överskattade jag mig själv i slutet, och försökte ständigt
med attacker som inte lönade sig.
Pär-Jonas uppskattar också det poängsystem (3-2-1) som numera ofta används när barn
spelar schack och som innebär att även förloraren får poäng.
– Roland Thapper, som var ungdomsledare i Lund, sa: Den viktigaste spelaren i turneringar
är den som kommer sist. För om den tröttnar och slutar, då kommer någon annan sist nästa
gång, och då kanske den tröttnar och slutar. Så det kanske är bra att få lite poäng. I en
turnering som den här kan man inte få under fem poäng, så då har man i varje fall det. Det
kanske inte känns lika hårt då.
Så har man förlorat fem partier då får man fem poäng och då kanske man är nöjd
med det?
– Jag tog fem poäng på fem matcher. WOW! Vann du turneringen? Nej, det var 27 stycken
före mig.
Text: Ulf Billqvist
