Inför starten av Sverigemästarklassen i årets Schack-SM intervjuar Sverrir Thór de tio deltagarna.
– Jag hoppas vara inspirerad och motiverad under hela parterna. Andras spel känns inte så meningsfullt att fundera över i förväg.
Han berättar att han under våren har litat mer på sin intuition än tidigare, något som har gett bra resultat då han genom att inte lägga tid på att ifrågasätta sin intuition har kunnat fokusera på det som är relevant.
– Planen är att fortsätta med det, men det är en svår balansgång. Självförtroendet behöver vara bra men det får inte vara för bra för då tappar man skärpan även i kritiska ställningar.
Känner han då att självförtroendet har varit för lågt tidigare, vilket resulterat i att han inte vågat lita på sin intuition?
– Det har varit okej och problemet är snarare att jag varit för strukturerad när jag har försökt lösa problem vid brädet. Schack är i grund och botten logiskt men ofta för komplext för att kunna formuleras i en logisk tankekedja, i synnerhet när man måste ta hänsyn till den tickande klockan, säger Axel Smith.
Han berättar att han har strävat efter att spela mer på känsla i flera år men att det var först när resultaten började bli bättre i höstas som det blev lättare att våga.
Mer intressant på okänd mark
Resultaten blev bättre och GM-titeln säkrades. Smith berättar att än så långe har spelet påverkats bra av att pressen att uppnå titeln släppt och att han inte har behövt jaga normer.
– Nu spelar jag bara för att det är kul. Åker man till en turnering med den attityden är det lättare att slappna av. Och när ett misstag inte längre betyder lika mycket är det mindre risk att tankarna låser sig, förklarar han.
Att spelarna i Sverigemästarklassen känner varandra väl har redan framkommit i tidigare intervjuer och Axel Smith påpekar att mot Hans Tikkanen, Nils Grandelius och Daniel Semcesen har han spelat sammanlagt över hundra gånger i tävlingssammanhang. De andra är inte heller helt okända för honom.
– Det blir en extra dimension i förberedelserna, mer lurpassande och tankar kring på vad motståndaren trivs med. Jag tycker bara att det är roligt, även om det innebär mer jobb än att möta en okänd spelare.
Finns det då någon risk för att man själv hamnar i obekväma situationer, när man försöker lurpassa på motståndaren som Axel Smith uttrycker det?
– Det kan gå fel, absolut. Men att trivas är något annat och det är ofta mer intressant att spela när man hamnat på okänd mark, säger han.
