Vad tycker du om själva arrangemanget, utifrån vad du kan se här ifrån Sverige?
Jag minns det första VM som jag följde, det var Reykjavik 1972. Jag hade året innan börjat spela i skolan. ”Fritt valt arbete” hette ämnet och man kunde välja mellan en rad olika aktiviteter. Jag startade med maskinskrivning (tråkigt), sedan bytte jag till fotografering (roligare) innan jag hittade rätt och började med schack. Jag samlade på alla tidningsurklipp från matchen. Man kunde läsa om resultatet i varje parti först dagen efter. Då kom partiet utan kommentarer i DN eller Upsala Nya Tidning. I söndagsspalten kunde det till och med finnas partikommentarer om man hade tur! Några veckor efter matchen anlände det nya numret av TfS till biblioteket (jag började inte prenumerera förrän senare) och då först fick man en bättre bild av allt som hade hänt. Jag minns att jag i julklapp samma år fick Reedik End och Erik Lundins lilla bok om matchen, alltså cirka tre månader efter sista partiet. Vilken otrolig kontrast mot dagens rapportering där man i realtid kan höra kommentarer av stormästare och följa allt som händer på scenen (eller i glasburen)!
Jag har inför matchen i NY skaffat mig betaltjänsten för 15 USD och kan följa evenemanget via den officiella hemsidan. Dessutom tittar jag på Chess24, mera om det senare. Jag tycker inte riktigt om layouten på den officiella siten, den är lite för stylad för min smak. Däremot måste jag säga att kvaliteten på bildöverföringen är mycket bra. Man har ju kameror i olika vinklar och det är intressant att se på spelarnas ansiktsuttryck och kroppsspråk. Inte minst har det varit spännande att se hur de uppträder precis före starten av partierna, de talar inte med varandra och verkar undvika att vistas i samma rum längre än nödvändigt (i rond 1 satte sig Karjakin direkt vid brädet under det att Carlsen avvaktade inne i förrummet och i rond 2 var det precis tvärtom. Detta beteende tycks fortsätta även under de kommande partierna). Just detta med att kunna observera hur spända och laddade spelarna är tycker jag är kul. Man vet ju själv hur nervös man kan vara inför starten av ett parti i KM eller allsvenskan. I New York handlar det om helt andra dimensioner av psykisk påfrestning! Panelen gör ett bra jobb, tycker jag. Judit Polgar är ett mycket bra val, hon är ju världens genom tiderna främsta kvinnliga spelare och har stor erfarenhet av schack på denna nivå. Hon är dessutom lättsam att lyssna på och är duktig på att förklara hur toppspelarna tänker. Jag gillar också Peter Doggers. Det är över huvud taget trevligt att man regelbundet tar in nya gäster i studion. I övrigt tycker jag att en del av intervjuerna är rätt ointressanta.
Jag tycker sammanfattningsvis att arrangemanget på ett bra sätt visar hur väl schack kan marknadsföras genom en proffsig sändning. Den stora utmaningen är som alltid att göra schack så lättillgängligt att det lockar stora och inte minst nya tittarskaror utan att banalisera så att de riktiga entusiasterna vänder ryggen till. Här har man hittat en bra balans.
För egen del har jag märkt att jag pendlar mellan den officiella sändningen och den som Chess24 producerar. Det är klart att man vill kunna se spelarna live i den förstnämnda men Peter Svidlers kommentarer i Chess24 är helt suveräna. När han på sitt oefterhärmliga sätt förklarar idéerna bakom olika dragföljder i öppningen och analyserar tänkbara taktiska trix i mittspelet (allt utan datorhjälp) får man faktiskt känslan av att man hela tiden blir lite klokare och mer insiktsfull. Att man sedan har glömt alltsammans till sitt nästa parti i KM är en annan sak……
Hur tror du resten av matchen kommer att utvecklas?
Jag betraktar, som de flesta andra, Magnus som mer eller mindre klar favorit till segern men jag är ganska övertygad om att det kommer att bli en tuff uppgift. Karjakin är otroligt motiverad och han har uppenbarligen haft frikostigt stöd från det ryska förbundet och sponsorer i sin uppladdning. Han är fast besluten att spela sitt livs bästa schack. Att han kan vinna stora evenemang har han visat vid flera tillfällen, bland annat i Norway Chess. Det är roligt att matchen spelas mellan två spelare från samma unga generation.
Magnus är på det hela taget den bättre spelaren och han har dessutom betydligt större erfarenhet av VM-matcher, detta talar ju för honom. Han har också en stabil plusstatistik mot Sergej. Jag såg Kasparov häromdagen säga att Karjakin är en ”fine player” men att Magnus är en ”exceptional player”. Det är väl en ganska bra beskrivning av styrkeförhållandet. Men en match om endast tolv partier lämnar utrymme för överraskningar och 2016 har ju inte precis varit ett höjdarår för opinionsundersökningar och prognoser (Brexit, Trump) så osvuret är bäst. Efter fyra partier har jag börjat tänka på Kasparov-Kramnik i London i oktober 2000 då favoriten stångade sin panna blodig.
Jag hoppas att Magnus vinner men jag hoppas att matchen blir stenhård och oviss in i det sista och blir en fin schackpropaganda. Det har den alla möjligheter att bli!
