Max Wahlund: Min oförtjänta skräll

Publicerad 27 juli, 2020 av Ingemar Falk

 Køgesvenskarna med segraren Max Wahlund till höger. Foto: Carsten Høi!

Rapport från Max Wahlund:

Det var en stark svenskhelg i Danmark. I Köpenhamn triumferade Nils Grandelius och Linus Johansson i stor stil, några kilometer söderut i Køge blev det också blågult i topp. Och tro det eller ej – det var undertecknad som tog hem turneringssegern! Utan tvekan den mest oförtjänta skrällen sedan… tja, närdå?

För att hitta något liknande får man lämna vår rutiga sport och gå över till det så kallade gröna fältets schack, fotboll alltså. Året är 1992 och då vet ni alla vad jag pratar om. Fotbolls-EM i Sverige. Deltagande lag var Sverige, Frankrike, England, Skottland, Holland, Tyskland, OSS (dvs fd Sovjet) och Jugoslavien. Ni minns säkert vilka som vann? Inget av dessa! Det gjorde våra gamla vänner i Danmark, som slängdes in i sista sekunden sedan Jugoslavien stoppats från spel. Redan där känner jag parallellen med mitt eget deltagande – jag skulle ju egentligen inte ens ha fått sätta min fot i Danmark. Nu när jag är tryggt tillbaka öster om sundet kan jag avslöja min krigslist: Jag bokade helt enkelt ett hotellrum i Tyskland och tog med mig bokningsbekräftelsen till gränsen. Den vänlige vakten släppte in mig eftersom genomresa för turism är tillåten. Väl på dansk mark ”fick jag ändrade planer”, bokade av hotellet och tog S-tåget till Køge istället. Var detta oetiskt? Jag tycker faktiskt inte det. Jag följde, kan man säga, såväl lagens bokstav (det enda som konkret regleras är själva inresan i Danmark och den var ju strängt taget enligt reglerna, sett för sig) som lagens anda (i det ögonblick jag överskred gränsen så uppfyllde Östergötland faktiskt kraven för att vara ett ”öppet län” men listan över dessa län hade inte hunnit uppdateras ännu, det skedde ett par dagar senare). Kalla det brännvinsadvokatyr om ni vill, men i så fall hellre Aalborg Akvavits-advokatyr…

Precis som Danmark 1992 anlände jag till turneringen utan press, utan att någon trodde på mig (lite överdrivet påstående i mitt fall, jag var rankad femma, men det krävs för den dramatiska effekten) och utan nån riktig spelidé. Ändå började det bra och sen mötte vi den bästa motståndaren som egentligen borde ha vunnit hela turneringen. I Danmarks fall var det som ni minns Sverige (en match som jag för övrigt såg på plats på Råsunda) och i mitt fall var det Anders Nilsson. Danmark föll 0-1 efter ett läckert mål av Tomas Brolin. Själv blev jag rejält hopknycklad i en komplicerad London.

Men som bekant – det var inte slutet. Danmarks väg mot segern med vinster mot Frankrike, Holland och Tyskland har gått till historien. Mina motståndare höll kanske inte riktigt den klassen, men tre vinster blev det med stor tur även för mig, och när Anders stannade klockan i sista partiet mot Henrik Dahl Pedersen var segern min. Smått overkligt efter alla usla ställningar jag haft under turneringen.

Anders kom delad tvåa efter att bland annat ha spelat en mycket underhållande remi mot den fredligt sinnade GM Carsten Høi i näst sista ronden. Min schackliga kompetens räcker inte riktigt för att kommentera vad som hände men partiet är klart sevärt. Høi bjöd remi redan efter 12 drag men Nilsson (som är gammal klubbkamrat med den danske stormästaren och slagit honom ett antal gånger) satsade högre, vilket nog var rätt. En bit in i tidsnöden bjöd i stället svensken och fick nobben. Till slut kom ännu ett erbjudande från Høi och den här gången nappade Anders med sekunder kvar på klockan.

Den tredje svensken Staffan Thomasson hade lika mycket otur som jag flyt. Han vill nog helst glömma turneringen – och det bästa sättet är förstås att spela en ny…

Køge har definitivt vunnit en plats i mitt hjärta, och nu är det ju dessutom fritt för östgötar (och många andra svenskar) att åka till Danmark igen. Kan nog bli fler turneringar i höst.