Förväntningar är en problematisk företeelse om man inte lär sig att hantera dem. Varje grundinställning kommer med ett pris. Om man har höga förväntningar så kan en liten motgång blir oproportionerligt stor. Låga förväntningar kan det leda till att man intar en “whatever”-attityd som gör att man underpresterar. Att ha balanserade förväntningar är säkert det sundaste, men riskerar också att skapa en sorts självuppfyllande profetsior som gör att man har svårt att lyfta sig över sitt medelresultat. Olika inställningar passar olika spelare, i olika situationer. Jag försöker vanligtvis tömma mig på förväntningar inför varje parti för att vara förberedd på vad-än-som-komma-skall.
Som jag ser det är ambitioner lätta att blanda ihop med och lyder delvis under samma “lagar” som förväntningar. Under SM i Borlänge blev jag tillfrågad om hur jag trodde att det svenska laget skulle prestera i den öppna klassen och svarade att jag siktar på att vi vinner. [Paus för skratt, alt. annan reaktion.] Nej, jag har inte blivit helt tokig. Mitt svar handlade inte om en förväntan utan om en ambition; ett sätt att kalibrera siktet så att det inte hamnar för lågt. Nu när vi väl är framme så blir en sådan ambition genast kontraproduktiv om den inte kompletteras med andra möjliga mål. Nu siktar jag bara på att göra mitt bästa och hjälpa de andra i laget till att kunna göra sitt bästa. Min förväntan är att de kommer att göra detsamma.