Schackvärlden minns och sörjer den legendariske stormästaren, nederländaren Jan Timman.
En av hans bästa vänner var den svenske stormästaren Ulf Andersson, som för närvarande befinner sig i Tyskland och som schack.se dessvärre inte lyckats nå.
Ulf fick det sorgliga beskedet om Timmans bortgång i slutet på förra veckan, av stormästarkollegan Ferdinand Hellers.
– Han blev väldigt tagen, berättar Ferdinand.
Både Jan Timman och Ulf Andersson tillhörde de ytterst få spelare utanför Sovjet, som under 80-talet huserade i schackvärldens ”topp fem-elit”. Timman var världstvåa som allra bäst, 1980. Ulfs toppnotering som världsfyra kom 1983.
Dessutom är de jämngamla, födda 1951. Ofta förberedde de sig för turneringar tillsammans. Och Ulf var Timmans sekundant i viktiga matcher.
– Jag minns när Uffe fyllde 50 år 2001, då kom Timman hit till Sverige och hälsade på honom i Arboga. Jag var med på en restaurang på Södermalm i Stockholm och träffade honom då. Det var en trevlig person och det var en väldigt trevlig kväll, berättar Ferdinand Hellers. Som själv spelade mot Timman tre, fyra gånger i karriären. Den första gången i Amsterdam 1986.
Hur minns du Timmans spelstil?
– Mitt intryck av Timman var att han spelade schack oerhört ambitiöst. Han ville ta terräng och sådär. Och det fungerade väldigt bra när han var ung. Men det är en spelstil som kanske inte riktigt håller, när man blir lite äldre. Ska man spela så som han ofta gjorde, så måste man ha väldigt god taktisk kontroll. Och jag får erkänna själv, att jag har heller inte samma kontroll längre, nu när jag blivit lite äldre. Jag missar saker, man blir lätt lite orolig och sådär.
Ferdinand fortsätter:
– Men när Timman var som bäst var han fantastiskt bra. Jag minns att jag skaffade en bok om hans schack på engelska när jag själv var lite yngre, ”Chess the Adventurous Way”. Den gavs ut ungefär när han spelade som allra bäst.
Hellers konstaterar även att Timman hade det som i boxningskretsar ofta kallas för ”heart”, eller hjärta.
– Han kunde förlora mycket partier, men han vann mycket partier också. Och reste sig alltid, och kämpade på i alla lägen.
”The love for wood” från 1979. Skärmbild från Youtube
Hellers minns exempelvis kanditamatchen mellan Timman och engelsmannen Jonathan Speelman 1989. Speelman hade förutom Jonathan Tisdall de flesta av de bästa brittiska toppspelarna i sin ”ringhörna”, Timman hade Ulf Andersson och ungraren Gyula Sax som sekundanter.
Med två ordinarie matchpartier kvar, ledde Timman matchen med en poäng men råkade då ut för ett bakslag.
– I det näst sista partiet spelade Timman spanskt som vit. Och råkade ut för Jaenisch-gambiten, det som även kallas för Schliemann-försvaret. När svart spelar … f5 i det tredje draget. Det var inte bra, att en stormästare av den kalibern, förlorar ett matchparti i det läget mot en sådan öppning.
Men:
– Dagen efter så hade Timman svart. Han kom tillbaka och vann partiet! Och avgjorde matchen. Det uppfattar jag som typiskt honom.
Jan Timman gick bort i holländska Arnhem i onsdags. Och sedan i torsdags så har hyllningar och kondoleanser från schackliga institutioner, organisationer, klubbar och enskilda toppspelare – och schackfans – översvämmat internet och sociala medier.
