I helgen var det dags för det efterlängtade OS-lägret för damer. Nio av tio uttagna damer var på plats, dock med förstärkning i form av Pia Cramlings och Juan Bellons dotter, Anna. Den förberedde och karismatiske tränaren sparade inte på krutet utan kastade omedelbart in oss i ett hav av slutspel och kombinationer, som den mesta av träningen bestod av. Av de icke-uppräckta händerna att döma så var det fler än undertecknad som hade glömt bort att slipa på slutspelskunskaperna. Bättre att sent än aldrig få ett nyp i armen och vakna upp ur den dröm där slutspel bara har varit ett sätt för tränare att plåga sina adepter, och istället inse vikten av det plågsamma, men ack så nyttiga, slutspelet.
Eftersom enbart fem damer får spela i OS-laget, medan lägergruppen består av tio (och vår eminenta schackspelerska Inna Agrest som satsar helhjärtat på schack på andra sidan Atlanten får inte heller glömmas) så la det sig en ofrivillig dimma av tävlingsinstinkt i rummet. Ett läger som undertecknad uppfattat som något som skulle öka den schackliga kunskapen samt skapa sammanhållning bland damerna kändes plötsligt som ett schackligt beep-test, där den ständiga rädslan för att snubbla hängde över oss alla. Kanske skulle vi bara ha kallat OS-lägret för ett läger för spelsugna damer? I vilket fall som helst så kändes alla mindre tävlingslystna och mer avslappnade dag två.
Hur som haver så hade Juan och Pia gjort ett fantastiskt jobb med varierande uppgifter och i varierande svårighetsgrad. Lägret var gjort med mycket omtanke och vi ser fram emot nästa i april! Dock ska nog undertecknad och hennes rumskamrat Jessica Bengtsson ta och damma av slutspelskunskaperna en extra gång innan dess…
(Foto: Angelina Fransson)
