Nov 112018
 

Kasparov vs. Karpov 1984/1985 blev en maratonmatch. Foto: Wikimedia

VM-matchen i London är liksom numera är brukligt en match som avgörs över tolv partier och om inte det räcker till så blir det särspel med snabbschackspartier och blixt och om inte det räcker så avgörs allt i ett parti Armageddon. Ett förfarande som påminner lite om förlängning och straffar i fotboll.

Dagens format, som först användes i matchen mellan Vladimir Kramnik och Veselin Topalov i Elista 2006, har kritiserats något. Detta då det anses leda till mer försiktigt (och därigenom tråkigt) spel eftersom det ringa antalet partier innebär att en förlust kan vara svår att reparera.

Dock är det så att endast i tre av de sju VM-matcher som spelats sedan 2006 har särspel krävts för att avgöra matchen. Först 2006 då Kramnik besegrade Topalov, sedan 2012 när Anand besegrade Boris Gelfand och slutligen 2016 i matchen mellan Magnus Carlsen och Sergey Karjakin. Dessa två matcher tillhör nog också de tristaste i historien, även om det så klart ligger i betraktarens öga.

Sett till VM-matchernas historia så har man laborerat med många olika format. Det mest vanliga är ändock 24 partier, som spelades under hela perioden från 1951 till 1972 och sedan återigen i matcherna mellan Garry Kasparov och Anatoly Karpov, med undantag för den första matchen men mer om det senare. Även i matchen mellan Emanuel Lasker och José Raoul Capablanca år 1921 hade man kommit överens om att spela 24 partier men där bröt Lasker matchen efter 14 partier, när han hade förlorat fyra partier och låg under med 9-5.

Ett vanligt format förr i tiden var att man spelade tills den ena av spelarna hade vunnit 6 partier och det formatet borgar om inte annat för att schackfans får valuta för pengarna. Matchen mellan Alexander Aljekin och Capablanca var sådan och det tog hela 34 partier innan Aljekin vann sitt sjätte parti och tog över världsmästartiteln. 18½-15½ till ryssens (som blev fransman medan matchen pågick) fördel slutade matchen och efter det lade man till mixen att det inte räckte med att vinna sex partier, man behövde ta sig till 15 poäng också. I matchen mellan Aljekin och Efim Bogoljubov blev det därför så att när Aljekin hade vunnit tio partier av 24 spelade och nio hade slutat med remi (alltså 14½ poäng till världsmästaren) behövde han vinna ett parti till för att försvara sin titel.

Matchen mellan Aljekin och Capablanca blev historiens näst längsta, officiella, VM-match. Endast den första matchen mellan Karpov och Kasparov blev längre. Då var man tillbaka till det gamla formatet där den som först vann sex partier vann matchen. Efter fem månaders spel 48 spelade partier beslutade sig FIDE-presidenten Florencio Campomanes för att avbryta matchen. Då hade regerande mästaren Karpov vunnit fem partier, Kasparov tre och 40 partier hade slutat med remi.

Campomanes motiverade sitt beslut med att han värnade spelarnas hälsa, en så lång match tär så klart på orken, men både Karpov och Kasparov ville spela vidare och beslutet var inte helt okontroversiellt.

[VIDEO] Se och hör hur Kasparov går ”bananas” efter Campomanes beslut

Dagens format med tolv partier och särspel bjuder givetvis inte på sådana fadäser och vi kan vara säkra på att vi den 28 november vet om det blir Magnus Carlsen som försvarar sin titel eller om Fabiano Caruana tar VM-titeln.

Allt om VM-matchen 2018