Nov 052018
 

Innan arrangörerna för ungefär ett år sedan offentliggjorde att årets VM-match, mellan Magnus Carlsen och den då icke utsedde utmanaren, skulle gå av stapeln i London spekulerades det i att Asien man skulle göra upp om titeln i Asien. Bland de länder som visat intresse för att stå som värd för matchen nämndes Japan, Sydkorea och Singapore. Valet föll dock på den klassiska schackstaden London och i augusti i år meddelade man att spelplatsen skulle bli The College i centralt belägna Holborn.

London är som sagt en klassisk schackstad där några av historiens starkaste turneringar har spelats, och en del VM-matcher likaså. De flesta dock inofficiella och dessutom ganska tidigt. Faktum är att av de officiella (eller av FIDE sanktionerade) VM-matcherna har endast en halv match spelats i London. Det var 1986 när matchen mellan Garry Kasparov och Anatoly Karpov delades mellan Leningrad och London.

Den första officiella VM-matchen spelades som bekant 1886 mellan Wilhem Steinitz och Johannes Zukertort, som då var en brittisk medborgare, i USA och det tog alltså 100 hundra år av VM-matcher innan världsmetropolen London blev värd för en officiell VM-match. Dessförinnan hade staden dock stått värd för hela fyra matcher som kan betraktas som kamper om rätten att kalla sig världsmästare men då det inte fanns någon sådan officiell titel så är det vanskligt att prata om VM-matcher.

Dessa inofficiella matcher var följande:
1834 möttes franmannen Louis de la Bourdonnais och irländaren Alexander McDonnell (Irland tillhörde på den tiden Storbritannien) i en serie of sex olika matcher som sammanlagt omfattade 86 partier. De la Bourdonnais vann sammanlagt 51½-34½.

1843 var det återigen dags för en match mellan Frankrike och Storbritannien när Pierre Saint-Amant besegrade Howard Staunton med 3½-2½ i en match om sex partier. Samma år möttes de två för övrigt igen i Paris och då vann Staunton med överlägsna 13-8.

1846 besegrade Staunton sedan tysken Bernhard Horwitz som ett år innan hade flyttat till London i en match om 24 partier. Staunton som på den tiden ansågs vara världens bäste, i alla fall fram till den klassiska London-turneringen 1851 som vanns av tysken Adolf Anderssen, besegrade Horwitz med 15½-8½.

1866 hölls en match i London igen och då var det Wilhelm Steinitz, det moderna schackets fader, som besegrade Adolf Anderssen med 8-6. Mellan dess hade amerikanen Paul Morphy besegrat Anderssen i en match i Paris 1858 men Morphy slutade några år senare spela schack.

Efter detta dröjde det alltså över 100 år tills det begav sig igen och då försvarade Kasparov sin VM-titel som han tagit från Karpov redan året innan. London blev sedan skådespel för den ökända matchen 1993 där Kasparov och hans utmanare, engelsmannen Nigel Short valde att bryta sig loss från FIDE och bilda en egen organisation, PCA. Kasparov vann den matchen enkelt, 12½-7½.

År 2000 var det sedan dags igen för utbrytarorganisationen PCA att arrangera en VM-match i London, även denna gång var Kasparov en av spelarna men matchen var hans sista om världsmästare. Han förlorade mot Vladimir Kramnik som höll sina PCA-titel fram till att FIDE lyckades återförena schackvärlden genom matchen mellan Kramnik och Veselin Topalov i Elista 2006.

Det har gått 32 år sedan den första officiella och hittills enda sanktionerade VM-matchen i London ägde rum. Nu är det dags igen och vem som vinner får vi veta i slutet av november.

Allt om VM-matchen 2018